lectures on atmosphere by Niklas Nenzén

Dikt baserad på hypnagog dröm som inspirerades av denna bild av konstnären Niklas Nenzén. Bilden heter Lecture on Atmosphere.

De sju ofödda idéerna

Minns du vår första dröm, min vän?
Minns du hur du visade mig vägen.

Det mjölkvita nattskimret ligger som fuktig dimma över himmelsblå ängsmark, vilar mot bilarnas tak på parkeringsdäcket. En lampa brinner på tre meters höjd i förortsmörkret. Den vandrande näsan spankulerar mellan husen, som tassande skor.
Det är gryning nu. Dags för avfärd, vi vaknar till ekorrsången som vibrerar och svänger mellan rader av bilar varav gröna och röda står kvar. Svarta och blå finns inte mer.

Minns du hur bilarna cirklade runt oss? Hur de rörde sig i eviga formationer, längs ett evighetsband?

Det är dagbräckning, morgonrodnad, vi står vid ändhållplatsens orangeröda molnformationer, med grågrönsvarta gräddiga spiraler som ringlar sig parallellt med startsträckan.
Vi går nu; vi rör oss framåt.
Genom huskroppens öppningar längs med stigar kantade av guldmynt och små öron, genom förortsskogens tysta ljud och ledsenhet.
Vi vandrar mot bron, nynnande. Det är vårdagjämning i dag.
Vi går över bron mot industriområdets tunga byggnader.
Morgonluftens råhet: våra andetag formas till kontinenter, världar – chrosmopolitiska moln, ut ur våra munnar, ut i morgonrummets köld.
En platå, en landningsbana för landburna: en skylt och en föraning om en gruva och en backe magnifik – vi hör vår första fågel!

Minns du stillheten då? Inte ett ljud, knappt en människa ute medan skymningen tätnade.

Det är pojken med guldlockarna som identifierar bändelkorsnäbben – tidigt så här års hörs dess drillande metalliska lite spruckna, trevande locksång studsande mellan husväggarna.
En stjärna leder oss in i skogen. Höga klippor med ansikten ingröpta; våt massa och löv på stigen.
Pojken med de röda byxorna som försvunnit ut bland träden dyker upp och vinkar tyst åt oss att komma. Bland ormbunkarna, kungslejonen, djävulstrumpeterna: en rubinröd kolibri svävande.
”En sappho comet”, viskar han andlöst.
Då väller himlen-havet fram över trädtopparna och det mullrande turkosgröna sköljer över de sista resterna av de spränggallespräckligt lila remsorna med citrongula kanter som hållit morgonens ankomst stången vid horisonten.
Vägen genom skogen i ringdans, vi håller varandra hårt i händerna, tar små danssteg.
Himlen blir röd och pojken försvinner uppåt på fågelns rygg.

Minns du pojken, min vän? Minns du allt han förtäljde oss. Om skyltfönstren och dockorna utan munnar.

Vi vandrar vidare in genom skogen fram till sjön. Den är vacker och klar som en stor mörk spegel tills himlen öppnar sig och spegeln blir klart blå. Lilla Miman med den veckade blå klänningen svävar ut över sjön, kretsar kring den och ser i havets blinda öga gåtan i sin allra klaraste form. Likt en blå blomma slår hon ut i vattnet och låter kroppen-själen sväva uppåt som en ljus ballong. Himlen blir ljusare och ljusare. En ny planet, en moderkropp har etsat sig fast i himlavalvet.

Med tunga kroppar, men lätta till sinnes, går vi vidare inåt, genom de asiatiska skogarna med sina eldröda träd och regnet som faller i evighet. Vi anländer bakvägen till den japanska trädgården och där blir vår vägvisare, Tallprinsen, stående. ”Jag kan inte fortsätta”, säger han. Vi de övriga, Pojken med guldlockarna, Pojken med lyckoskorna, Pojken med pinnen, och Pojken, den okände utan mun och utan namn, står kvar och funderar.
Någon vågar ta första steget och vi lämnar vår vägvisare, Tallprinsen, Kottkungens son, stående där i skuggan av ett träd, betraktande en stenstaty av en fjäril, som fångats i sin eviga rörelse mellan gryning och natt.

Minns du sången om fjärilen, hur du sjöng den om de varma sommarnätterna?

Vi går genom trädgården, genom undergången över till skogen, in i parken. Vi strövar längs skogsstigarna, upplysta av lyktornas ljus och dimma.
Gräset är alltid grönare på andra sidan november, mjukt och prasingrönt, mjukt som det gråa i Roschachhundens fäll.
Vi kommer fram till den stora byggnaden  och ser ingången – det gulröda klart brinnande ljuset som lockar välkomnande.
”Jag är hemma”, säger Pojken med guldlockarna och ler. ”Äntligen hemma”.
Vännen och beskyddaren av skalbaggar, fåglar och jord och sand stiger in i sitt kunskapspalats.

På höjden lyser en stjärna klart och vi går i dess riktning, vi de kvarvarande. Vid observatoriet sitter Vargmannen med sin rävmask och ler.
”Vill ni titta in i ert inre genom mitt introspektoskop?”, frågar han.
”Jag vill”, säger Pojken utan mun.
Med dödsförakt låter han sig sugas in i hålet, skrattande med förseglade läppar. Vi hör ett svagt surrande som en kvarbliven förnimmelse om tystnadens visdom.

Minns du tystnaden i natten, ackompanjerad av cikadornas visslande sång? Ljusskriften på himlen. Orden. Mannen som såg på oss. ”Detta höjer sikt över vågor och år.”
Ty detta höjer sikt över vågor och år.

Nu är de två pojkarna kvar, han med pinnen och han med lyckoskorna. Tillsammans går de ner för den stora breda gatan kantad av ekar, sjungande glatt. När de kommer ner till floden stannar de, tittar upp mot borgen på andra sidan vattnet. I ett fönster lyser det. ”Jag tror det är där din far bor, pojken”, säger Pojken med pinnen. ”Tror du?”, svarar den andre pojken, han med lyckoskorna. ”Ja, det är din fader Konungen som bor där”, säger han och pekar med pinnen.
Pojken med lyckoskorna skiner upp, tar några lätta steg mot floden, sedan ett språng ut över det mörka vattnet och svävar, flyger, springer i luften upp mot det upplysta fönstret i borgen.

Minns du sagorna, min vän, som vi berättade du och jag för varandra. Minns du sagornas läkande kraft? Hur lyckliga vi var.

Den ende som är kvar nu är en liten pojke, han bär på en konstig pinne, och han nynnar en konstig sång.
Han går genom den folktomma staden, uppför backen mot Drömpalatset, de sju ofödda idéernas hemvist.
Han går hem: hem till den plats där han en gång kom ifrån.
Han kommer fram till en stor grön buske.
Där blir han stående, väntar ett slag, kastar så sin pinne i marken. Den studsar och öppnar ett portvalv bland bladen.

Du går in genom de öppna grindarna, förbi de vita lejonen i marmor, över stenarna fram till bassängen.
I trädgården finns en gyllene lejonunge som leker med en vit fjäril; till vänster står en liten tall.
På ömse sidor om stengången står två statyer, en vit och en svart. Den vita frånvänd, ser sig om över axeln; den svarta sträcker längtande ut en hand.
I en bassäng hoppar en grön fisk. Du går till vänster mot den svarta statyn, runt bassängen.
Uppe i luften sänker sig den ljusblå ballongen ned mot marken, en röd kolibri svävar. Bredvid bassängen står ett par ultramarinblå bevingade skor och andas.

Minns du hur vi väntade, där i skymningen, min vän? Hur du stod där och log, avvaktade, vägrade svara på mina frågor om vad som skulle hända. Du visste vad som skulle ske och du ville att jag skulle se själv. Med egna ögon.

Hur husen sakta drog sig undan, hur staden öppnade sig. Den eviga staden, Moebiusbandets öga. Evigheten.

Ni går allihopa uppför trappan mot palatset var och en genom sin öppning.
Var och en – en ofödd idé. Var och en att födas in i en annan, en nyare värld.

 

 

*

 

De sju ofödda idéerna II

... ur rösten i rummet
om natten uppstår en låga

en dröm (om ett rum) belägen
på platsen ingenstans ...

ett palats ... ett —
ursprung och återvändo

en tillflyktsort, ett
slut — en öppning

... bryt igenom!

1. Sappho comet (röd)

2. Eulalian (himmelskt blå)

3. Tändplånet (brandgul)

4. Tallprinsen, Kottkungens son (symmetrin och de räta linjerna)

5. Tystnaden, lejonungen utan mun

6. Lyckan, vandraren

7. Havets blinda öga

 

 

Matti Steiger Lundmark, 2012

 

Göteborgs  konstmuseum, vykort

Götaplatsen i Göteborg med Konstmuseum i bakgrunden