Nio teckningar

augusti–november 2014

 

 

I skymningen slog sig Sisyfos ner på en sten på stranden vid Sanningens flod
och grät en tår enorm som ett berg, att aldrig kunna bestigas

 

 

 

Sju fjättrade vid svävande ö (ovan hägrar Möjlighetens moln)

 

 

Ledan och Långsamheten dansar lindans, medan Ledsenheten inte vill vara med

 

 

Lyfter. Sol. Själv.

 

 

 

En som brinner. Skriver roman om det

 

 

 

Ett fönster som länge tvekat öppnade sig slutligen och
därmed öppnades hundra ytterligare,
men i samma stund slöts ett annat fönster som stått på glänt
– som gläntat mot ett vinterlandskap, evigt och mörkt,
men med ett ljus bortom horisonten,
vars innebörd var hoppfullhet, kärlek och förändring

 

 

 

Han bar ett spegelhus i sitt inre – i hans inre bodde det en man;
men det var inte han, ty de var en myriad – och deras namn
var legio och inte individ; och han var aldrig ensam,
men inte heller själv

 

 

Munnen och Munnens kusin

 

 

 

Någonstans i rymden fanns ett eget rum, med utrymme för egna tankar
– i kontrast till dem man redan kände till, de som redan existerade.
Där satte jag mig ner en kväll och föreställde mig ett ord som ingen hört,
ett ord som inte talade men som lyssnade till allt jag sade