8. Djävulen spelar i skymningen

”En näktergal i nättras sjöng; den sjöng för dig och mig.”

Efter att ha lämnat de höga fjällen bakom mig, Yasmine, barnet och hennes två bröder och återvänt till Byron City fann jag att jag inte hade något att göra, ingenting att ta mig för. Jag började flanera, gick av och an längs boulevarderna, tittade på när seniorerna spelade boule, slog mig stundom ner vid schackspelarna i parken och spelade ett parti eller bara observerade. Jag gick till och med till biblioteket, Byron Citys Stadsbibliotek, och botaniserade bland hyllorna. Jag läste aldrig skönlitteratur annars, men då jag för det mesta kände mig uttråkad hände det att jag tog ner någon bok från hyllorna och började bläddra. Där fanns även andra avdelningar med andra slags böcker som till min förvåning, och min något motvilliga inställning, fångade mitt intresse. Jag började odla kulturella intressen, inte så mycket av nyfikenhet, som av ren brist på idéer på vad jag annars skulle göra av min tid. Jag väntade på ett livstecken från Yasmine. Ett bud om goda nyheter. Min paranoia var som bortflugen. Jag tänkte mest på ingenting. Drömmarna, som tidigare varit så intensiva och starka, hade klingat av; endast ytterst vaga och diffusa bilder fanns kvar i mitt medvetande när jag vaknade om morgnarna. Jag saknade dem inte heller, allt tycktes enklare nu, mer förutsägbart och lugnare. Men ledan fanns där ständigt som min följeslagare. Jag var arbetslös, oföretagsam och kände mig melankolisk, inte direkt på något oangenämt vis, men inte heller gav mig mitt dagliga liv någon vidare stimulans. Det var bekymmersfria dagar, men tröttsamt långa och fullständigt utan innehåll. Hade det fortsatt så hade jag kanske börjat skriva poesi, men jag avhöll mig från rusdrycker och därmed från alla misslyckade försök att få utlopp för mina känslor. Jag var inte avstängd, men stum; inte rastlös, bara mån om att hålla mig sysselsatt. Förströelserna fick bli min livsluft. Jag gick på bio, såg film efter film. Satt på caféernas uteserveringar och läste filosofen Kracht. Drack kaffet svart och åt petit chou. Jag gick till och med på varieté en gång, kom på mig själv med att le och känna någon form av glädje inombords. Men det rann snabbt av mig. Sömngångaraktigt fortsatte jag att flyta med i trafiken av promenerande människor – gestalter, livsöden, livsdrömmar och förhoppningar – som pulserande rörde sig i försommarvärmen, genom det nattligt upplysta Byron City.
                      En dag plockade jag upp en bok från en låda placerad utanför ett antikvariat: Spleen - händelselöshetens blanka blad av Michelle O’Cohort. Jag läste och begrundade, liksom betraktade mig själv utifrån, som en sala vandråm, en vålnad som kretsade runt i cirklar; sökande efter en öppning eller en ingång.
                      Solen gassade, skuggorna var långa. Stundom fläktade vinden; den var ljummen och smekte mig i ansiktet.
                      Jag sjönk ihop, satt långa stunder på parkbänkar, caféer, stenmurar och någon gång på en gräsmatta, på min utbredda kavaj. Jag reste mig sedan upp och fortsatte gå.                     
                      Jag kom in i ett behagligt tempo när jag gick, vart än jag gick; flödande, som en varm och målmedveten ström kryssade jag mellan flanörer och fotgängare, barnvagnar och cyklar; staden blev som ett akvarium, jag var en fisk bland fiskar, en alldeles egen sort, sorgligt vacker och utsökt solitär till min skepnad. A splendid isolation – ett tillstånd av flyktig sällhet. Och tomhet.
                      Jag talade inte till någon, ingen talade till mig, inga samtal, inga konversationer, inga kontaktförsök; ett slags kontaktlöshetens vakuum. Jag behövde ingen annan, jag behövde inget annat; jag behövde knappt mig själv, och tiden och rummet var tillräckligt sällskap. Mina pilar genomsköt tankens rymd och varje spår av medvetandeyttring omslöts av alltet, intet, varat. Det var behagligt och oerhört stillsamt.
                      Jag beställde mat och dryck, sa tack och adjö men inte mer än så. Ibland hände det att jag kände igen någon på gatan och att de visade tecken på att känna igen mig; jag nickade men log inte. Att le hade aldrig varit mitt sätt att kommunicera med omvärlden och nu var det bara världen och jag kvar; och världen var alla andra och ingen alls och allt vad som fanns kvar i den: existensen – whatever that may be – dessa varma, ljumma, stilla dagar i Byron City.
                      Jag slutade röka cigaretter. Helt plötsligt en dag i en park satte jag mig ner på en parkbänk intill en fontän och tände min sista cigarett. När jag hade rökt färdigt den lade jag ner den i det tomma paketet och knycklade ihop det, lade paketet i fickan och reste mig upp och gick.
                      Några dagar senare köpte jag mig en pipa istället. Det var en exklusiv sak, en äkta briar från 1960-talet; tillverkaren var en brittisk firma som på den tiden hade haft en synnerligen god renommé. Jag var nöjd med mitt köp, samtalet med den initierade försäljaren livade upp; jag insåg att jag kanske saknade samvaron med människor ändå. Men det var en tanke som snabbt gled iväg och blandade sig med luftens virvlar av värme, avgaser, damm och saltstänkt fukt från havet.
                      Jag tog en båt ut till Arkipelagen och gick omkring på en ö och insåg att jag inte var så ensam som jag trodde. Människan är sitt eget mått och riktning, tänkte jag. Det var Kracht som hade skrivit det och det var sant för mig. Det var tillräckligt.
                      När jag om kvällarna satt på min balkong och rökte pipa kände jag en djup tillfredsställelse och ett lugn som inte var av denna jorden. En himmelsk frid. Och i de stunderna kunde jag bära den längtan och saknad, som överväldigat mig när jag väl kommit hem från Ön.
                      Efter några kvällar hörde jag tonerna av en flöjt några våningar upp. Det var en flicka som spelade; jag mötte henne några dagar senare i trappen och hon bar på flöjten i ett litet vinrött etui. Jag sa hej, hon såg på mig och log.
                      Några kvällar senare började tanten ovanför att markera sitt missnöje med musiken; det var synd, vi hade fungerat så bra ihop, flickan och jag: mina rökslingor som sökte sig uppåt och svävande blandades med hennes toner. Vi hade vävt samman våra väsen i ett vackert samspel och på ett självklart sätt hört ihop, som i symbios. Nu dog allt tvärt. Musiken tystnade. Jag fortsätta sitta kvar, kväll efter kväll, men fick några dagar senare ett brev i mitt brevinkast, där det framgick att röken från min pipa var störande och jag ombads att upphöra med att röka på min balkong.
                      Några dagar senare ringde en begravningsentreprenör på dörren, en lång och gänglig man med markant näsa; en illvillig tanke full av hopp for genom min hjärna, men det visade sig att han var pianostämmare och hade gått fel.
                      Det hände att jag tog en tur till parken; där lekte barnen med sina föräldrar och med varandra. Jag fick syn på en familj med åtta barn, alla barnen klädda i likadana kläder: blå hängselbyxor och gula tröjor; utom två, de hade gula byxor och blå tröjor. Jag förstod att de var flickor, men de hade alla samma frisyrer, de åtta barnen.
                      I ett hörn av parken spelades en kasperteater, den gjorde mig illa till mods. Aktörerna, som kom ut ur kulissen efter föreställningen, bestod av en liten späd ung kvinna med mörkt hår och lugg och blekt ansikte och insjukna ögon, och en lång smal, sagolik yngling med stort lockigt hår. De verkade höra ihop på ett ovanligt sätt, som syskon eller tvillingsjälar. De var vackra och till synes sorglösa, men samtidigt melankoliska, liksom tomma, och det var något med den unga kvinnan som fick mig att rygga tillbaka. Jag gick uppför en backe, upp mot observatoriet.
                      I parken fann jag viss närhet till människor, men jag inledde inte heller nu några samtal och utstrålade så pass mycket reservation och integritet att ingen närmade sig mig. Jag läste tidningar och någon bok som jag bar med mig. Jag kände hur allting upprepades, blev monotont, och att samma tankar ständigt återkom, men i nya formationer och skepnader. Innehållet var dock alltid detsamma: Tomhet och bristen på mening. Det var en tillvaro utan egentligt liv, utan rörelse eller riktning; och jag började känna mig innerligt ensam.
                      Jag sökte efter något, jag gick omkring bland hyllorna i bilioteket, bläddrade bland titlar som jag plockade ned och fingrade på. ” Den medeltida konsten på Balkan”  av James Howard Osmond, ”Konsten att förlisa ett slagskepp – essäer om misslyckanden”  av Karl Ljung eller ”Kolumner och rader; konkret poesi”  av Metodgruppen 20. Alla fångade de min uppmärksamhet; ingen av dem kunde behålla mitt intresse. Jag fann mig återigen ute på gatan i folkvimlet. Min blick irrade.
                      Hade detta pågått i alla oändlighet hade jag säkert förr eller senare gått på teater igen; men så långt hann det lyckligtvis inte gå. Jag förvånade ändå mig själv med att i stället nattetid börja lyssna på klassisk musik. Kanal Tonos utsändningar uppfyllde mitt hem om kvällarna och långt efter att mörkret lagt sig över staden. Man spelade återkommande Enato Casatrono, La Bella Distruzione, La Brutta Distrazione. Den vackra förstörelsen, den fula förströelsen. Casatronos livsöde fängslade mig; jag tog del av en lång dokumentärserie om den store kompositören. Han hade vuxit upp under eländiga och fattiga förhållanden på den toscanska landsbygden. Vid åtta års ålder hade hans mor köpt en violin till honom för familjens sista sparpengar och han hade lärt sig spela på egen hand. Som artonåring hade den autodidakte ynglingen antagits till tonsättarutbildningen vid Akademin i Florentia; och som tjugoettåring fick han sin första symfoni uppförd på Nationella Konserthuset i Romanus.
                      Han var ett underbarn, men hade fått arbeta hårt hela livet för att nå sin position inom musikvärlden. Casatrono var folkskygg och levde ett världsfrånvänt liv; han gav inga intervjuer och det fanns därför inga bilder av honom och inte heller några ljudupptagningar av hans röst. När Casatrono var trettionio år drabbades han av en fruktansvärd förlust; hans dotter Anna Simonetta, nio år gammal, omkom i en tragisk drunkningsolycka. Casatrono och flickan hade befunnit sig på en liten roddbåt i Luganosjön, när det blåste upp till storm; båten hade kantrat och Casatrono fick se sin dotter försvinna ner i det mörka djupet.
                     Ett av hans mest rörande stycken var en komposition till dottern, Sonata di Simonetta (Consummatio).  Ett smäktande, långsamt stycke; cello och violin – bländande vackert och smärtfyllt med en mörk och olycksbådande inledning och en ödesmättad avslutning.
                      Ute i världen hände just ingenting. De krig som hade startats de senaste tjugo åren fortgick ännu, utan att någon kunde skönja något slut. Fotbolls-VM närmade sig. En ny staty hade uppförts till hundraårsminnet av den Historiska Segern och President Hieronymus Palmfeldt höll tal till nationen.
                      Dagarna flöt fram som trögflytande vätska, en tunn opak ljusbrun sirap; jag såg varken början eller slut, skymtade inga som helst konturer. Det var en anamorf tillvaro, problemfri och olidligt lätt, och jag var nätt och jämnt ett moln på min egen himmel. Tristessens ljuva signaturmelodi: God dag, morgondag. Vi ses igen, och igen.

Jag längtade efter gravitation – en slutgiltig befrielse från all tyngdlöshet. Jag längtade efter ett fall. Vilket som helst. Minsta lilla förutsägbara rutinuppdrag, vad som helst som kunde bryta min bedövning, mina tövande cirklar. Vad som helst.
                      Jag blev bönhörd.