5.
Med en anstrykning av kadmium
— ett skådespel i fem akter

 

I rollerna:

Branco Bergman-Bergh..............................mordoffer

Bianca Bergman-Bergh....................................dotter
Bernard Bergman-Bergh......................................son
Gertrud Bergman-Bergh Gyllenstjierna...........syster

Ether Franzén.....................................................elev
Elsa Johansson...................................................piga
Gulla-Maj Carlsson...............................hushållerska
Ferdinand Stigberg.........................trädgårdsmästare

Bertil Gröhne................................advokat och granne
Elias Ernstsson.................................präst och granne
Beata Ernstsson.......................diakonissa och granne
En hundägare....................................................vittne
En kyrkogårdsvaktmästare..............................cyniker
Leif ”Knatten” Andersson...........fribrottningstränare
Eskil ”Eggen” Karlsten...........försvunnen fribrottare
En hamnarbetare.............................................tjallare
Clipper Lexington.................................privatdetektiv

Bert-Åke ”Höken” Säterlund..................chefredaktör
Björn Zerpe.................................................journalist

Evangelina
Ling

Ivar Hiertén..........................................polisintendent
Gustav Mannerheim.................................kommissarie
Cassius Cedergren.................................överkonstapel
Hassan Hansson-Burma.............inspektionskonstapel
Bo W Bodin.......................................kriminalreporter
Bedik Beninder.............................................obducent
Raymond Fyrckslillje................konstmuseéintendent

Siegfried Denton....................................privatdetektiv

En intention, okänd
En ångestmättad atmosfär
En Wilhelm Tell-staty

  


 

 

 

Jag vaknade i ottan på lördagsmorgonen av att kommissarie Gustav Mannerheim ringde.
                      – Denton, vi behöver dig! Kom genast ut till Lärkbacken i Ohrenkessel, Pater Nikodemus väg 17.
                      – Vad står på?
                      – En konstnär vid namn Branco Bergman-Bergh har hittats skjuten.
                      – Skjuten?
                      – Med armborst.
                      Jag lade på luren, kastade mig ur sängen och drog på mig kläderna. Tio minuter senare satt jag i en taxi på väg ut mot de välbärgade villaområdena i Ohrenkessel, strax öster om stan.

 

I.
Branco Bergman-Berghs villa var den mest påkostade i grannskapet. Den hade en imponerande trädgård med rosenbuskar, vinbärsbuskar, rhodendendron, popplar, lindar, körsbärsträd och en stor ihålig gammal oxel, samt en klunga björkar som växte i en sällsam halvcirkelformation i bortre änden av trädgården. Grupper med skulpturer i sten stod uppförda lite här och där. Allt var inhägnat av ett vitmålat trästaket, cirka en meter högt. Taggiga buskar växte intill staketet.
                      Själva huset var en stor gul trävilla, med proportioner som en gedigen prästgård, bastant, rustik och med en tung atmosfär som vilade över den. Huset avtecknade sig skarpt mot den ljusgrå himlen. Dödens konturer i skarpa penseldrag.
                      Droskan stannade. Tre bilar stod parkerade utanför huset. Jag nickade åt polismännen som stod positionerade vid grinden.
                      Inspektionskonstapel Hassan Hansson-Burma mötte mig halvvägs till huset.
                      – Denton! Det var länge sedan.
                      – Jag har haft en del att göra. Hur står det till?
                      – Det knallar och går. Har du hört några detaljer?
                      – Armborst. En raffinerad metod.
                      – Vänta bara. Du kommer inte att tro dina ögon.
                      Hansson-Burma tände en cigarett och räckte paketet till mig. Jag tog en och tände den.
                      Han blåste ut röken.
                      – Har du hunnit läsa på något om offret?
                      – Konstnär. Kirurg. Förmögen. Före detta fribrottare. Kan han ha haft några fiender?
                      – Uppenbarligen. Om han nu inte gjorde det själv?
                      – Sköt sig själv med ett armborst?
                      – Vänta bara. ”En raffinerad metod”, det var du som sa det.
                      Jag askade cigaretten och ursäktade mig.
                      – Vi ses, Denton.
                      På farstukvisten stod polisintendenten Ivar Hiertén.
                      – Bra att ni kunde komma så fort, Denton. Mannerheim och Cedergren är på övervåningen. Teknikerna är på väg. Låt oss gå upp!
                      Vi gick in i huset och uppför en brant trappa. På väggarna hängde stora oljemålningar. Odjur. Avgrundsvarelser. Människor som stred. Bestarnas dödsdans.

 

Konstnären Branco Bergman-Bergh lågg omkullvält på golvet, fastsurrad vid en stol. Genom hans mun hade en armbortspil trängt in och genomborrat hans huvud och på vägen spetsat ett äpple; blodet hade stänkt åt alla håll. På golvet, fem meter bort, satt ett armborst fastmonterat i en sockel.
                      – Verkar en smula opraktiskt, om man tänker sig att skytten måste ha legat ner på golvet, konstaterade Mannerheim.
                      Jag gick fram till den och upptäckte en fiskelina, som satt fästad vid avtryckaren. Jag lyfte upp fiskelinan.
                      – Har ni sett den här?                                  
                      Cassius Cedergren tittade nyfiket på det jag höll upp.
                      – Vi har noterat det. Det rör sig om en anordning av något slag?
                      Hansson-Burma pekade upp i taket
                      – Ser ni öglan som sitter där uppe?
                      Jag nickade.
                      – Skarpögt, Burma. En hypotes kunde således vara att fiskelinan var spänd över rummet, fastsatt i äpplet han hade i munnen.
                      – Och det skulle ha räckt med att han böjde huvudet bakåt för att fällan skulle utlösas.
                      – Exakt, så måste det ha gått till. En komplicerad, för att inte säga raffinerad metod.
                      Hansson-Burma log. Jag böjde mig ner och tog upp en bit av den söndersprängda frukten.
                      – Kan äpplet ha varit förgiftat på något sätt?
                      – Det får obduktionen utvisa.
                      – Vem ska obducera kroppen?
                      Ivar Hiertén såg på mig med ett avvaktande uttryck i ansiktet.
                      – Rättsläkare Bedik Beninder.
                      – Bedik Benider!?
                      – Den samme.
                      – Bedik Beninder ...! Karln är ju en katastrof!
                      – Det finns ingen annan tillgänglig. Hjortfeldt är, som ni kanske vet, pensionerad sedan i våras. Thurfjell är bortrest till Moldavien.
                      – Men Beninder är ju inkompetent!
                      – Lugna ner er, Denton. Han är en utbildad yrkesmänniska. Var inte orättvis.
                      – Nå, ja. Visst. Det är klart.
                      Beninder, muttrade jag
                      Jag såg mig om i rummet. På väggen bakom den plats där Branco Bergman-Bergh låg hängde en stor tavla som gick i kadmiumgult. Den föreställde, vad jag förmodade var ett självporträtt, en gigantisk man, som höll en vit mus i sin ena hand. Ovanför mannens panna dinglade ett rött äpple fastsatt i en tunn tråd som hängde från himlen. Mittemot mannen, i andra änden av tavlan, stod en högrest Wilhelm Tell-figur och riktade sitt armborst mot honom.
                      – Förefaller i det närmaste vara en profetia, sa jag.
                      – Någon måste ha låtit sig inspirerats.
                      Cassius Cedergren såg med en svepande blick över ateljén.
                      – Wilhelm Tell-temat verkar ha varit något av en besatthet.
                      Överallt syntes skulpturer och målningar, skisser och teckningar med motivet. I andra änden av rummet stod en stor Willhelm Tell-staty i gips.
                      Hassan Hansson-Burma var i färd med att granska den. Han knackade på den med knogen. Den stod på två stora klumpiga fötter och det syntes decimeterlånga repor i golvet. Hansson-Burma tryckte hårt på den med båda sina händer.
                      – Väger minst hundra kilo, konstaterade han.
                      Cassius Cedergren gnuggade mustaschen.
                      – Hela arrangemanget förefaller vara synnerligen omständligt.
                      – Förvisso. Men på så sätt behövde mördaren bara gillra fällan och sedan lämna rummet, invände jag.
                      – Bortsett från att rummet var låst inifrån.
                      – Det har ni inte nämnt tidigare. Är ni säker på den saken?
                      – Min käre Denton: Vad vi har här är det slutna rummets gåta. Alla vägar ut ur ateljén var reglade. Förseglade.
                      – När hittades kroppen?
                      – Tidigt i morse, klockan fyra, i själva vargtimmen, hörde fröken Ether Franzén ett skarpt ljud från ateljén. Hon rusade hit och fann dörren låst. Hon bankade på dörren och ropade efter herr Bergman-Bergh. Inget svar. Hon ringde polisen och vi var här en halvtimme senare. Vi forcerade dörren och fann honom här på golvet.
                      – Och fönstren?
                      – Även de reglade inifrån. Det finns ingen väg ut.
                      – Så vi har alltså fog för att misstänka ett synnerligen avancerat, för att inte säga raffinerat självmord?
                      – Det finns några omständigheter som gör oss tveksamma.
                      – Låt höra.
                      – Kroppen är bakbunden. Repet är hårt åtdraget. Han skulle omöjligen ha kunnat göra det själv.
                      – Är ni säker på det?
                      – Jag kan för mitt liv inte föreställa mig hur det skulle ha gått till.
                      – Det finns alltså en förövare?
                      – Branco var, som ni ser, en stor man. Förmodligen har någon hotat honom med pistol, bakbundit honom och gillrat fällan.
                      – Men det var ni som sa det: Hur kunde denna person sedan ta sig ut ur ateljén? Det är frågan.
                      – Vi famlar än så länge i mörker, som ni märker.
                      – Sedan har vi motivet också. Fanns det någon som ville se honom död? Hade han själv någon önskan om att inte längre leva?
                      – Vi har precis börjat nysta i det.
                      – Vilka bor i huset?
                      – Fröken Ether Franzén, som sagt; hon var hans elev. Hans dotter Bianca och tre anställda: kokerskan Maja-Gull Carlsson, pigan Elsa Johansson och trädgårdsmästaren Ferdinand Stigberg.
                      – Jag vill prata med dem allihop.
                      – Ni har full frihet att göra som ni vill, Denton. Ni kan röra er fritt i huset. Vi fortsätter undersöka brottsplatsen.