Fågelguden i Kavalla

Matti Steiger Lundmark

 

 

α

 

Han går ner mot stranden, försöker möta blicken hos människorna han passerar, oftast undflyr de hans kontaktsökande ögon, stirrar obemärkt rakt framåt, ointresserade. På sin höjd skänker de honom ett kort flyktigt ögonkast, liksom i förbifarten, men alltid helt likgiltigt.
     Nere vid stranden söker han sig en plats i skuggan, sätter sig på en ledig plaststol och tar fram sin svarta skissbok. Snabbt, nästan otåligt, tecknar han av stadssiluetten med den gamla borgen, husen och hamnen nedanför med alla båtar och den långa piren som skjuter ut från udden. Ett myller av hus som omger varandra och täcker större delen av den grönskande höjden. Med några få streck återger han byggnadernas detaljrikedom, kondenserar myllret till en form.
     Det motiv som han avbildat är i verkligheten mycket långsmalt, men i hans teckning har det av utrymmesskäl krympt ihop på bredden och förvrängts till en helt annan stadsbild än den han ser framför sig. Bilden utstrålar i själva verket autenticitet, en känsla av det äkta, genuina Grekland. Det förvrängda är en illusion: Vrångbilden vilar i tecknarens blick.
     Han lägger ifrån sig skissboken, otillfredsställd. Inte i första hand missnöjd med teckningen han gjort, utan snarare med att han hela tiden förnummit en vag känsla av obehag, en för honom motbjudande och väsensfrämmande känsla av rastlöshet. För att gå in i skapandet helt och hållet måste man kunna vara ostörd, dels från omvärlden men också från sig själv. Det hade han läst alldeles nyligen i en tidskrift; ett återgivet samtal mellan en hjärnforskare, en författare och en journalist. Han hade faktiskt läst mycket de senaste dagarna, mer än vanligt, ändå kände han även där mest otillfredsställelse, som om orden han läst inte hade betytt något, inte alls förmått inspirera. Han hade sovit dåligt, legat uppe länge och läst i en roman han funnit i husets bibliotek; en bok han inte egentligen brydde sig om, men som han fortsatte läsa, som besatt. Han skrev elaka formuleringar i sitt huvud, avundsjukans röster viskade i hans öron. Du kan bättre själv, det här är värdelös smörja. Kritiken kommer man inte undan, tänker han. Som när hunden jagas av sin egen svans!
     Han andas djupt, tar in havet och himlen.
     Den naturliga nyfikenheten, den barnsliga upptäckarglädjen och en storögd förundran inför världen är vad han längtar efter. Det är när han känner detta som han uppgår i ett verkligt harmoniskt tillstånd, fjärran från hämmande prestationskrav och fjättrande vardagsrutiner. Att förlora sig i något är att få vara ostörd från sig själv, och att vinna något stort tillbaka, att återfå kraft och inspiration och känna självförtroendet växa. Och att kunna stå emot lurande faror under ytan – att inte förlora sig själv.
     Han vadar ut i vattnet. Det är så varmt i havet att vattnet knappt känns. Han balanserar på slippriga stenar och parerar havets vågrörelser som försöker stjälpa omkull honom. Genom det klara vattnet betraktar han fascinerat en fisk som rör sig där nere vid hans fötter. Han plockar upp stenar som glimmar alldeles vita, men när han får upp dem ur vattnet ser han att de är gröna på kanterna och undersidan. Han börjar samla på sig andra stenar i alla möjliga färger med intrikata mönster och mjuka, runda former. Han hittar en rostig metallbit som med sin skrovliga beläggning och starkt skiftande rödbrungula färgskala är något av det vackraste han sett. En verklig skönhetsupplevelse. Ja, han tänker faktiskt så. Han planerar att arrangera stenarna på fönsterbrädet i sovrummet uppe i huset och att fotografera dem i soluppgången, med staden och havet nedanför i bakgrunden.
     Hans ryggsäck är tung och mörkret börjar sänka sig omkring honom. På en restaurang i hamnen äter han en stilla middag, allt annat än vällagad, och beger sig sedan ut i natten. Han får för sig att ta en ny väg denna gång och irrar så hemåt genom stadens hopplöst ostrukturerade vägnät, ett förrädiskt virrvarr av gator, trappor och gränder. Uppför och nedför oändliga trappsteg och slingrande backar vandrar han, och anländer så till slut, mer än en timme senare, helt utmattad och genomblöt av svett till det stora huset bredvid kyrkan. Huset som kallas Souídiko spíti och som under de närmaste veckorna ska vara hans hem.

Rummet är väldigt vackert. Det är lugnt, harmoniskt, tilltalande, trivsamt, ljust. Det andas kreativitet och möjligheter. Han tar ett ark ur det lilla akvarellblocket, blöter det med vatten och doppar sedan penseln i en behållare med svart tusch. Han för sedan penseln till papperet och låter tuschet flöda ut på det våta papperet. Fascinerad betraktar han hur det liksom söker sig fram i små rännilar, hur det sprids ut som stora mörka moln och lämnar de torra partierna alldeles vita, gapande tomma. Att helt ge upp kontrollen över den kreativa processen, att begränsa inflytandet till var penseln ska möta papperet och hur många gånger. Att låta bilden skapa sig själv och fascinerat betrakta förloppet.
     Senare står han med papperet, som nu torkat, framför spegeln och vinklar det mot spegelns yta så att bilden fördubblas. Som ett rorschachtest. Han vrider och vänder på papperet och försöker tolka de nya bilder som uppstår. Vad kan man väl inte se i några tuschfläckar på ett papper? Och vad kan man väl inte tolka in i det överflöd av information som världen i varje givet ögonblick sköljer över en?
     Han tänker på vad han sökte förr och på vad han egentligen söker nuförtiden. Om han alls söker något längre. Då: Identitet. Den sanna identiteten. Den absoluta sanningen. Sanningen bortom alla orden. Nu: Något mer stillsamt. Ett avslappnat förhållande till allting. Försoning. Han tänker att sökandet är bortkastat om man inte är medveten om vad man funnit. På ett sätt känns det faktiskt som om han har funnit ganska mycket av det där, det senare. Det förra låter han vara. Det sökandet blev allt för farligt. Jag söker i konsten, tänker han. I livet finns jag bara till.
     Han tänker på något annat som han sökte förut. Något som han nu funnit. Kärleken. Kärleken till en kvinna. Längtan efter att få älska någon som älskar tillbaka.
     Han har redan fått uppleva mycket med denna kvinna och de har älskat varandra intensivt och passionerat. Vansinnigt dödsföraktande kastade de sig in i förälskelsen utan att tveka. Det var så självklart och naturligt. Ett obeskrivligt laddat möte. Två längtande själar, ensamma och tilltyglade av livets alla fallgropar och besvikelser, fördes oväntat samman och tillvaron lyste upp med ett magiskt ljus. Men deras kärlek har inte varit lätt. Ingen solskenshistoria rakt igenom. Passion, lidelse, lidande, sorg.
     För henne oförklarligt drog han sig efter hand helt undan, men han kunde inget annat, han höll på att gå under. Det där som lurar under ytan trängde sig plötsligt på och hotade att dra honom med sig ner i djupen. Han blundade och spjärnade emot, stängde ute, stängde av – förträngde.
     Han trodde nog att lågan definitivt hade slocknat den gången. Och då alltså inte kärlekslågan, utan själva livslågan, som ju är en förutsättning för allt annat.
     Men hon släppte honom inte, lät honom inte falla tillbaka. De fann varandra åter och han bestämde sig för att kämpa vidare tillsammans med henne. Att det blev så är han oändligt tacksam för. Han känner sig varm om hjärtat av att tänka på henne.

Nere på stranden igen. Han har med sig ett större skissblock den här gången. Ger sig på samma motiv som förra gången, tänker att han ska planera bättre nu för att kunna passa in det på papperet. Trots att motivet är fascinerande med alla sina små charmfullt pittoreska hus som huller om buller trängs med varandra så suckar han snart uppgivet. Det är inget kul. Det blir inget bra.
     En mås har landat en bit bort alldeles vid strandkanten. Den spatserar runt och knycker med huvud och hals. Han bläddrar blad i blocket och försöker fånga fågelns gångrörelser med några snabba streck. Måsen stannar upp vid en sten som den kliver upp på. Där står den sedan nästan stilla, som om den medvetet poserade för honom. Han tecknar halsen och huvudets böjda form. Suddar ut. Drar linjen på nytt men inte lika snävt. Måsen är nästan orörlig. Lyfter lite på ena foten. Vänder på huvudet. Vågorna slår. Näbben ser lustig ut. Han ler. Måsen stirrar allvarligt med det enda öga som är vänt emot honom.
     Så lyfter den helt utan förvarning och flyger snabbt ut över havet. Med kroppen bara någon decimeter ovanför vattenytan är den med några få vingslag långt borta. Snart skymtar blott en siluett.
     Vid horisonten tornar sig den dimmiga konturen av ön Thassos upp. En fiskebåt guppar fram på vågorna. Han lägger undan blocket och tar en klunk vatten ur dricksflaskan. Sedan går han ner till vattnet och kliver försiktigt ut. Han kryper ihop och låter kroppen, som blir nästan viktlös i det salta vattnet, flyta omkring och följa med i de böljande vågrörelserna. Frid, tänker han. Det är allt jag behöver.

Sen kväll. Människorna i huset börjar göra sig färdiga för natten. Han däremot plockar fram färger och börjar måla: ett energiskt måleri, starka kulörer, han låter färgerna flöda; med palettkniven drar han ut färgen, smetar, ristar, skrapar bort, lägger på tjockt med färg, ger tavlan struktur. Feberhetta. Rött, rött, rött och brinnande orange. Exploderande solar och kaskader av kolsvart bränd aska. Går på målningen med kritor, rispar, kratsar, målar fram primitiva former. Avgudabilder. Fågelguden i Kavalla. Med det enda ögat. Ögat som ser.
     Allt utom sig självt.
      Han blir upprymd, förtjust, inspirerad. Ignorerar den molande värken i nacke och axlar. Det är varmt och kvavt och alldeles beckmörkt ute. Syrsornas sång genljuder natten.
     Han ger sig i kast med en ny målning, ett självporträtt. Ansiktet som träder fram ur färgerna är en främlings. Han känner inte igen det. Ett fantomporträtt. Han sliter vidare, flyttar runt ögonen, gör pannan större, ändrar ansiktets form. Färglager på färglager och nya ansikten, nya främlingar framträder. Timmarna smälter bort och tiden rinner undan. Han börjar bli missmodig och trött. Han resignerar men känner sig ändå rätt nöjd över det plötsliga kreativa utbrottet. Som en slumrande vulkan som väckts till liv har han utgjutit sitt färgsprakande innanmäte på dessa två målningar. Han lutar Fågelguden mot väggen vid skrivbordet och placerar främlingen på byrån vid spegeln. På betryggande avstånd.
     Sedan sjunker han utmattad ner på sängen, sluter ögonen och faller omedelbart i djup sömn.

Ny dag. Han vaknar av ljuset som flödar in genom det öppna fönstret, slår upp ögonen och möter främlingens blick. Vem är du? tänker han. Jag känner dig inte. Senare, efter morgonkaffet, sitter han vid skrivbordet igen med porträttet framför sig och har pytsat ut färg på paletten. Han har målat håret så att det står rakt upp, på ända. Så där som han själv kan se ut ibland om morgnarna. Sometimes when I wake up in the morning I feel like August Strindberg.
     Men intensiteten, det feberaktigt energiska saknas. Porträttet har inte alls den rätta utstrålningen, det uttrycker snarare ett slags förskrämdhet. Han har använt blekt gula och gråa nyanser till huden i ansiktet vilket dessutom får mannen på bilden att se sjuklig ut. Han känner hur en plötslig yrsel kommer över honom.

För att gå in i skapandet helt och hållet måste man kunna vara ostörd, dels från omvärlden men också från sig själv. Han störs i hög grad av sin omvärld just nu. Det är många människor omkring honom. För många. Han försöker undkomma dem genom att förskansa sig på sitt rum. Dörrar blåser igen, det smäller till, ljuden tränger sig på. Han är inte avslappnad. Han har lagt porträttet med främlingen på några gamla tidningar på golvet och vänt det uppochner. Främlingen, som ska föreställa honom själv, stör honom också. Det här har inte varit någon bra dag, tänker han. Jag har ingenstans att ta vägen.

Han går ner mot stranden. Undviker alla mötande blickar. Inget skissblock har han med sig, inga badbyxor, ingen handduk. Han tar av sig sandalerna och går barfota i sanden. Går ner till vattnet. Känner lite på det. Står där en stund och tittar ut över havet. Vänder sedan om. Går planlöst mot hamnen. Känner sig törstig. Köper en flaska mineralvatten. I morgon kommer allt att vara bra igen, intalar han sig själv. Tillvaron känns fragmentarisk, dagarna flyter in i varandra. Människorna i huset bullrar och tar upp plats. De stör honom. Han tänker på några träffande rader av Schopenhauer, som han läste för länge sedan, om oljud och deras upphovsmakare, men han lyckas inte riktigt återge orden ur minnet.
     Suddiga minnesbilder – reminiscenser – från den fasansfulla vintern och våren för tre år sedan dyker upp. Hur han hela tiden kände sig störd. Hur det övergick i sömnlöshet och en känsla av att vara förföljd. För den som inte längre kan sova, ej längre finna ro, kommer verkligheten obönhörligen att förtunnas, lösas upp och skingras i en vanföreställningarnas dimma.
     Och sen sugs man in i dimman.
     I morgon är de bullriga människorna borta. Då finns det ingen som kan störa mig längre, tänker han. Ingen utom jag själv.

Ensam i huset. Han går ner i trädgården klättrar ner för en stege till en stor avsats nedanför. Där finns en olivlund och en stenbänk som står under en markis. Han sätter sig ner och lyfter upp en gammal svensk dagstidning från förra hösten som ligger där och skräpar, kvarglömd med sin vittnesbörd om en tid som flytt. Det är regn i luften, hinner han tänka. Några få ögonblick senare är skyfallet ett faktum.
     Vattnet forsar våldsamt ner. Det mullrar av åska i luften. Han tar tidningen som skydd mot det hårda regnet och tar sig så snabbt han kan tillbaka in i huset, men blir förstås ändå genomblöt. Det blixtrar till och åskvädret är över staden.
     Det finns nog ändå inget som livar upp så som ett riktigt oväder. Ein Ungewitter. Man liksom glömmer sig själv, tänker han.

 

β


Han börjar förlika sig med främlingen nu; han kan se något av sig själv i den andres ansikte. Det finns inte längre några möjligheter att förbättra eller ens förändra bilden. Den har avstannat, stelnat. Inte livlös men definitiv. Utan fortsättning. Han har tagit upp porträttet från golvet och ställt den mellan byrån och fåtöljen. På så sätt möter han bara dess blick sporadiskt och alltid helt oväntat, som om han varje gång det händer glömt bort att han ställt den där. Från sin undanskymda position, till hälften dold bakom byrån, utstrålar porträttet något helt nytt som han börjat lägga märke till. Något mänskligt, vädjande. Kontaktsökande.
     Gnothi seauton. Känn dig själv. En bekantskap som varar livet ut.
     Än så länge håller han den andre på avstånd.
     Han minns ett annat självporträtt. Ett som han hade målat på konstskolan. Det hade varit stort, två gånger naturlig storlek. Ögonen hade varit sorgsna, allvarliga. Han hade satt upp det i hallen, men tog sedan ned det igen efter bara några dagar. Han hade inte klarat av att möta den där skärskådande blicken som skulle föreställa hans egen. Den där känslan av att vara betraktad hela tiden. Som att bli utstirrad av sig själv.
     Hädanefter skulle han, om han någonsin gav sig på fler självporträtt, endast avbilda sig själv med blicken vänd bort från betraktaren, undflyende, bort, bort, bort, ut mot Evigheten … Det är i alla fall vad han föreställer sig i stunden, där i rummet med porträttet som han ännu inte helt erkänt som sig själv. Du är inte jag, säger han. Jag är inte du. Du är ett annat jag. Ett alter ego. Härmed döper jag dig till Walter Egon.
     Främlingen som inte längre ter sig fullt lika främmande och som numera har ett namn tittar tillbaka på honom, men säger inte ett ord.

Havets stenar är som vackrast när man betraktar dem genom vattnet, när de ligger där på bottnen och glimmar lockande. Tar man upp dem blir man lätt besviken, men även de som motsvarar ens förväntningar är alltid mycket vackrare i just det ögonblicket, nyss upplockade ur havet, blöta och mörkt glänsande med en särskild lyster som obevekligen klingar av efter några timmar i solen. Färger bleknar, skönhet avtar. Havssvarta stenar blir alldagligt grå när de förflyttas upp på torra land.
     Det känns som om iakttagelsen skulle kunna ha en symbolisk innebörd. Han tänker att den kanske verkligen betyder något.

Han vaknar svettig upp ur oroliga drömmar. Omslingrad av gnagande känslor av att göra bort sig, av att hamna i penibla situationer och inte veta hur man tar sig ut ur labyrinten. Den sortens drömmar som han avskyr mest. Absurda händelsekedjor som hakar i varandra, i vilka han alltid får spela rollen som det löjeväckande offret. Den man skrattar åt. Den som står där blottad inför dömande blickar. Den som bär skuld. Det dåliga samvetet tränger sig på.
     Men han kan inte riktigt se varför.

På himlen över Medelhavet, en himmel som så här års oftast är disigt gråblå, har solen sin gilla gång. Från terrassen där han står har han full överblick över staden. Det är en fantastisk utsikt. A splendid view, indeed.

Han talar i telefon med henne, hon där hemma, men hans röst är inte alls närvarande. Den dåliga utlandslinjen gör att ljudöverföringen förskjuts och han hör sin egen röst långt borta upprepa varje ord han ger ifrån sig. Som ett obehagligt avlägset eko. En främlings röst. Den andre har öppnat munnen och papegojpratar. Svagt men påträngande.
     Hon talar mycket om problem och praktiska bestyr som han inte ens orkar tänka på just nu. Han hummar mycket. Pratar mest tomt. Känner sig besvärad.
     Han har någon annan i tankarna.

 

γ

 

Hon anlände dagen innan. Tyst och oansenlig tyckte han först. Men med en varm blick, lite nyfikna ögon sådär. Nötbruna ögon. Hon ler vackert. Ett svagt, lite blygt leende. Senare på dagen börjar de prata och han känner sig nog attraherad i samma stund. Fast det låtsas han förstås inte om till en början. Man är alltid två i ett sådant här spel, oavsett vad man har för avsikter eller hur väl man döljer dem. Hon ser nyfiket på honom och frågar mycket om vem han är och vad han gör och låter faktiskt hela tiden uppriktigt intresserad. Något inom honom väcks till liv. Han noterar det liksom utifrån, som i förbigående, och vet ännu inte vad det kommer att innebära.
     Först senare på kvällen lägger han riktigt märke till hennes figur när hon går med långsamma, beslutsamma steg, iförd sandaler, över terrassen. Hon har en fyllig kropp, han noterar att de stora brösten, de runda höfterna. Vackra kurviga former, fin hållning. Hon rör sig vackert, som en dansös, med självklar grace och utstrålar stolthet och kvinnlig styrka. Hon har mörkrött, nytvättat hår, fortfarande lite fuktigt. En kontrast mot hennes bleka hy. Det han ser tilltalar honom. Han skäms nästan när han inser att han tänker så. Han är inte här för att begå några snedsteg. Vänsterprassel. Ordet har något hopplöst vämjeligt över sig. Han gör en grimas.
     Det dåliga samvetet.
     Han ignorerar känslan. Finns ingen anledning att känna skuld över något man inte gjort. Något man ännu inte gjort.

När han stiger in i rummet blänger Walter Egon stumt på honom från sin plats på golvet. Förebrående tystnad.
     Han intalar sig att det förstås bara är inbillning och går och lägger sig.
     I mörkret ser han de stora tunga brösten som mogna aptitretande frukter alldeles tätt inpå sitt ansikte. Han smeker dem, knådar dem hårt, öppnar sin mun och suger girigt på hennes styva bröstvårtor, en frodig fruktbarhetsgudinna, en erotisk uppenbarelse, en Afrodite uppstigen ur havet, förföriskt frestande. Han förlorar sig i feberheta fantasibilder …

Skamset yrvaken tittar han ut genom fönstret. Det är nya människor i huset. Några av dem sitter på terrassen och dricker kaffe. Klockan är närmare tio. Han träffar på henne i köket, hon står där när han kommer in. God morgon. Hon ler vänligt. God morgon. Han besvarar hennes leende. Kommit igång och börjat jobba än? De småpratar. Så där som man gör i ett kök, en solig morgon i ett främmande land.
     Innan han går ut på terrassen med sin kaffekopp frågar han om hon ska ner till stranden senare på eftermiddagen. Du får gärna visa mig dit, säger hon och ler igen.

Han blundar och tänker på färgen blå. Han tycker om att tänka på färgen blå. Han gör det ofta. Helst ska det vara mörkt blå, ultramarin eller rent av kleinblå, som i Yves Kleins målningar. När han sluter ögonen händer det ibland att han ser blå fläckar som kommer och går – uppstår, omformas och försvinner. Såvitt han kan minnas har det varit så ända sen barndomen. Det blå har för honom fått en djup betydelse, det symboliserar bortomjordiskt lugn, gudomlig stillhet. Han kan hämta kraft ur färgen, han ser den som sin bundsförvant, som sin förtrogne.
      Jag tror att allt som sker, sker av en mening, far det genom hans huvud när han ligger där på sängen och tänker på färgen blå.
     Och det som inte sker, sker även det av en mening. Fastän det inte sker.

De går ner till stranden, sida vid sida, samtalar om livet där hemma. Hon håller på med en uppsats i religionshistoria. Hon är besviken på män, säger hon. De armbågar sig fram på institutionen och tar inte kvinnorna på allvar. Är du besviken på någon särskild? frågar han. Vem är inte det, blir hennes svar.
     Nere vid stranden badar de. Han betraktar hennes runda kropp när hon vadar ut i vattnet. Hennes mörka röda hår som fladdrar i vinden. Undrar vad hon tycker om mig, tänker han.
     De lägger sig i solen för att torka. De diskuterar poesi. Hon tycker om Bruno K. Öijer, han tycker om Gunnar Ekelöf, någonstans däremellan möts de. Anledningen till att jag gillar Öijer är att jag var på en uppläsning med honom för tio år sedan. Det är framför allt hans utstrålning som tilltalar mig och hur han uttalar orden, säger hon. Orden finns i mellanrummet, mellan det vi egentligen vill säga, orden har inget jag, ingen tyngd, de svävar i rymden, inte ett ord faller, men tröttheten sjunker mot jorden, rabblar han.
     De pratar om relationer. Hon är skild och hon erkänner att hon är besviken. Jag skulle vilja träffa någon som är yngre, säger hon och ser på honom. Han rodnar nästan. Hon kan inte vara så mycket äldre än honom. Hon frågar inte om hans flickvän och han säger inte så mycket om den saken han heller. Just nu njuter han bara av stunden. De två på en sandstrand i ett främmande land, havets vågor, samtal om poesi och kärlek, två människor som förts samman av en slump och precis håller på att lära känna varandra.

De närmaste dagarna umgås de mycket, åker till stränder längre bort utanför staden. Han har med sig skissblocket, hon har med sig sin laptop. Hon vill alltid sitta i skuggan. Hon har en solhatt av halm, ibland har hon håret uppsatt eller i fläta.
     De pratar och pratar och låter däremellan tystnaden råda. Det är en behaglig samvaro, ett slags symbios. Han finner en vacker snäcka på stranden och skänker den till henne. Den är rödbrun till färgen och spetsig upptill. Hon ler och ser på honom med de där vackra nötbruna ögonen. Tack, vad fin den är. Du är snäll.
      Hon är också snäll, tycker han. Hennes namn är Ester.

Samma kväll har de varit ute och ätit med de övriga i huset. De har ätit på den fina dyra restaurangen nere i hamnen. Flera gånger under middagen ger hon honom blickar med en särskild innebörd. Så som han tolkar det. Allt är tolkningar, tänker han. Tillvaron utgörs av en serie tolkningar och omtolkningar.
     När middagen är avslutad bryter sällskapet upp från restaurangen. Någon föreslår att de ska fortsätta uppe i huset, på terrassen. Jag har två flaskor vin som jag gärna bjuder på, säger någon. Jag har en flaska retsina, säger någon annan. Man skyndar sig att få tag i en taxi. Alla får inte plats, vi behöver två bilar, säger någon, en tredje. Jag går gärna, säger hon. Jag kan också gå, säger han kvickt.
     De går under tystnad.
     Jag kan visa dig en annan väg, säger han efter ett tag. De snirklar fram genom gränderna, klättrar upp för trapporna. Plötsligt står de i en återvändsgränd. Oj, jag måste ha kommit ihåg fel, säger han. Men sedan ser han att stängslet till vänster har en öppning. Om de går in där och försiktigt tar sig nerför den branta sluttningen behöver de inte gå hela vägen tillbaka. Törs du, frågar han. Hon nickar. Försiktigt tar de sig nerför branten, håller sig fast i träden. Sista biten blir hon stående. Här måste man ta ett stort kliv ner på gatan. Hon tvekar. I kväll har hon inte sandaler, hon har skor med halvhöga klackar. Han sträcker ut sin hand och säger: Jag tar emot dig. Hon lutar sig fram, tar sedan ett stort kliv, sträcker ut handen och han fångar upp henne. Det är första gången de tar i varandra. Det går som en eld genom honom.
     Senare är de tillbaka i huset och sluter sig till sällskapet igen. Det pratas och dricks. En litteraturvetare håller en lång utläggning om en barnbok. När jag läste den boken för min son insåg jag att det blev roligare för mig själv om jag samtidigt kunde tolka den utifrån ett vuxet perspektiv. Det som i själva verket händer när pojken försvinner in i boken är att han går in i en psykos. En psykos.

Han kommer plötsligt att tänka på det han kallar hemma. Då, inför resan, när han stod i sovrummet och packade väskan. Hon hade kommit in och satt sig på sängen. Hon vill inte att jag åker, hade han tänkt. Jag måste åka. Det här är viktigt för mig. Ett tillfälle som kanske aldrig kommer tillbaka. Du behöver inte vara orolig, jag mår bra nu, hade han sagt. Hon hade bara tittat på honom en lång stund och sedan sagt med låg röst: Det vet jag väl. Klart du ska åka.
      Men han visste att hon inte ville att han skulle åka.

De sitter ensamma i mörkret på terrassen, där i det främmande landet, och samtalar i låg ton. Alla i huset har dragit sig tillbaka. Två värmeljus lyser på bordet. Hennes ansikte är vackert i ljusskenet. Hon berättar om någonting från sin barndom. Han lyssnar och betraktar hennes ansikte när hon talar. Hennes röst är behaglig att lyssna till. Det hon säger verkar så intressant, hon gör annorlunda associationer, hon reflekterar; han känner sig stimulerad. När han talar lyssnar hon uppmärksamt, med blicken fäst vid honom och inflikar små frågor här och var. Han berättar om sina målningar som han håller på med.
     Dock utan att nämna Walter Egon.
     Kan jag inte få se dina målningar, viskar hon. Han ser in i hennes nötbruna ögon, dröjer med svaret. Visst, säger han.
     De dricker ur sina glas, dukar av bordet och bär in allt i köket. Sedan visar han henne till sitt rum.
     Den här gjorde jag förra veckan, säger han och visar henne Fågelguden. Hon tittar fascinerat på målningen. Han börjar berätta om sin bildvärld, om hur han går till väga när han skapar sina bilder, om vad konsten betyder för honom. Hon nickar och ler. Han visar henne fler bilder, tar fram sin skissbok och visar stadsmotiv som han tecknat av. Det där känner jag igen, säger hon och pekar på stadssiluetten med borgen och husen. Fast är det inte mer långsmalt i verkligheten? Jo. Han nickar.
     Vad är det där, säger hon och pekar på självporträttet som står lutat mot väggen bredvid byrån med baksidan utåt. Nej, den får du inte se. Den är inte färdig ännu, förklarar han. Men jag har ett till block här med skisser som du inte har sett. Han tar ivrigt fram och börjar visa. Hon verkar fortfarande intresserad. Han njuter av situationen: att befinna sig i ett främmande land med en vacker kvinna och få visa upp sina bilder.
     Du, kan jag sätta mig på sängen? Visst. Hon sätter sig på sängkanten. Kan detta vara en invit, tänker han. Han blir plötsligt nervös, vet inte vad han ska göra. En fluga surrar i rummet; syrsornas sång ute i mörkret. Han känner hur en liten svettdroppe rinner nerför hans panna. Jag har lite ont i axlarna, säger hon med låg röst, vädjande. Nu tvivlar han inte längre och han skrider till handling.
     Hon drar försiktigt ned axelbanden på den blå klänningen en bit. Han har ställt sig på knä bakom henne på sängen och lägger sina händer på hennes axlar. Hennes hud är mjuk och slät. Hon är varm. I spegeln ser han hur hon sluter sina ögon och böjer huvudet lätt framåt. Han börjar knåda hennes nacke och axlar med ett lätt tryck. Det känns som om luften står stilla. Han känner hur blodet rinner till, han känner tyngden av sin egen kropp mot sängbottnen. Han bearbetar hennes nacke och axlar under tystnad. Han låter händerna glida ner och masserar hennes smala överarmar. Då lutar hon sig försiktigt, försiktigt bakåt. Hans högra hand vidrör hennes bröst. Det går en ilning genom honom.
      Jag trodde aldrig det skulle hända, tänker han.

 

δ

 

Nästa morgon hör han hur någon är i köket. Han vet att det är hon. Ester. Han styr stegen ut genom dörren och går snabbt vidare ut genom grinden och ner mot stan. Han flyr ner till hamnen och sätter sig på ett café. Han beställer en cappuccino. Jag är på flykt från mig själv, tänker han. Jag är på flykt från det jag har, från det jag har funnit. Jag vet inte längre vad jag söker, bara vad jag flyr ifrån. Han darrar på handen när han för cappuccinokoppen mot munnen och spiller på bordet. En tjock man med rött hår och solglasögon glor på honom med öppen mun. Han vänder bort blicken.
     Han undviker huset hela dagen. Går upp till den gamla borgen på kullen, sitter i skuggan under träden och dricker en kall öl. Han tecknar lite i skissboken. Abstrakta motiv för att distrahera tankarna. En tysk familj kommer och sätter sig vid bordet bredvid.
     Jag önskar mig långt bort härifrån, tänker han. Till en annan värld, mindre komplicerad, en värld av linjer och former utan synbar mening. En liten pojke lösgör sig från familjen och ställer sig storögd bredvid honom för att titta på teckningen. Merkwürdig, säger pojken.

Närvaro. Att finnas till i stunden, inte vara någon annanstans. När han går på stadens gator är det som om någon följer efter honom. Främlingen. I alla ansikten han möter ser han främlingar och när han ser sig själv i spegeln slår han undan blicken. Solen bränner i nacken. Hans böjda gestalt kastar en skugga mot gatubeläggningen. Jag rör mig i cirklar, tänker han.

På kvällen möts de igen. På terrassen. Andra från huset är också där. Skuggor, charader. Han undviker hennes blick. Det pratas om kriget i Irak, om människor som dör, om kulturskatter som går förlorade. Men människan är ju förgänglig, föremålen är eviga, säger en kvinna. Han får behärska sig för att inte säga något dumt. Telefonen ringer. Det är till dig, säger mannen som svarat.
     Hon är ledsen. Han vet inte vad han ska säga till henne, hon som väntar där hemma. Jag saknar dig så, säger hon. Jag saknar dig också, hör han sig själv säga. Först en gång, sedan en gång till, med en kort fördröjning.

Några dagar senare åker hon. Ester. Hon har uppenbarligen märkt hans plötsliga förändring, hans distanserade hållning. Hon har låtit honom vara. Det regnar den dagen hon åker. Dörren står öppen, en taxibil väntar utanför. Hon står i dörröppningen med sina två resväskor och tar farväl från en av kvinnorna i huset. Han väntar. Hon tittar på honom. Ja, adjö då, säger hon. De omfamnar varandra kort. Ha det bra och lycka till med uppsatsen, säger han.
      Han är glad att hon inte föreslår att de ska byta adresser eller telefonnummer. Själv tänker han ett kort slag tanken att föreslå det, men han ångrar sig. Han vill inte ta det här vidare. Han vill glömma. Förtränga. Det dåliga samvetet.

Om sanningen är en lögn är lögnen en sanning, tänker han och förkastar genast vad han just tänkt med en fnysning. Jag tänker inga rediga tankar längre. Alla ord har förlorat sin betydelse. Jag vet varken ut eller in.
     Fast det där sista var ju i alla fall sant.

 

ε

 

Någon spelar klarinett uppe på husets tak. Långsamma sökande toner. Det känns som att vara med i en Tarkovskij-film, tänker han.

Han har varken tecknat eller målat något de senaste dagarna. Rastlösheten får honom att slå igen en bok i samma stund som han öppnar den. Han finner ingen ro utan drivs ut på gatorna, där han flanerar utan mål.
     Han börjar kartlägga sina vandringar i staden, återger dem i detalj; fotsteg, iakttagelser, vägkrökar. Tankegångar.

Ett brev anländer till huset. Han läser det i skuggan av en markis uppe på taket. Hans fingrar är svettiga. Hans hjärta bultar. Det är från henne. Hon där hemma. Hon skriver att hon saknar honom. Men också något annat. Hon skriver att en gammal förälskelse har kontaktat henne. Hon skriver att hon har bestämt sig för att träffa honom. Att de ska ses mycket snart. Jag hoppas att jag inte bryter ihop, skriver hon.
     Han blir rasande svartsjuk, men vänder känslan inåt.

Han hade kupat sin hand om hennes bröst. Hon hade vänt sig om till hälften, tittat på honom med sökande blick, sträckt huvudet försiktigt framåt, lagt sin hand mot hans lår. Han hade böjt sig försiktigt mot henne. Plötsligt hade han stelnat till. Han hade blivit alldeles kall. Och han darrade. Han hade tvekat. Det dåliga samvetet.
     
Gatukatterna i Kavalla är magra och anskrämliga. De ligger utslagna av hettan och pressar sig platt mot marken. De är överallt. Försiktigt går han förbi dem.
     En sen kväll ser han en hel familj; en kattmamma och hennes ungar, som kommer ut ur en skreva i en stenmur. De små kattsyskonen slåss och kivas och mamman tillrättavisar dem genom att hugga tag i dem i nackskinnet. Han räknar ungarna, en två tre fyra fem sex. I en mängd olika färger och mönster. Han ler. En liten vit unge, mindre än sina syskon, strosar iväg från de övriga, men kattmamman upptäcker det och är snabbt som ögat där och lyfter upp rymlingen i nackskinnet. Ungen verkar van vid behandlingen, sprattlar lite utan att egentligen göra motstånd när mamman bär tillbaka den till syskonen. Han står förundrad och betraktar djuren och deras lek tills kattmamman så med ens beslutar att utflykten är slut, samlar ihop sin kull och börjar mota tillbaka ungarna in i skrevan i muren. En efter en försvinner de. Det sista han ser är kattmammans svans som slinker in i hålet.

Natten är mörk, mörk, mörk och han går och går och fortsätter att gå tills han inser att så här långt bort har han aldrig varit, han vet inte var han är. Han har varit förlorad i tankar och tänkt samma tankar om och om igen. Vad har jag gjort. Och nu är han vilse. Han som brukar skryta över sitt ofelbara lokalsinne, sina oerhörda spatiala förmågor, har gått vilse i en mörk främmande stad i ett främmande land och han kan inte språket för att fråga om vägen. Han ser sig om åt alla håll. För ett ögonblick känner han sig förtvivlad, men så får han syn på något och han vet med ens att han kommer att hitta hem.
     För högt uppe på berget, långt borta, lyser ett vitt neonkors, och han vet att det är samma kors som han kan se från husets tak.
     Han vet att korset kommer att leda honom hem.

Tillvaron utgörs av en serie tolkningar och omtolkningar, som småningom mynnar ut i slutsatser, vilka utgör grunden för våra fåfänga försök att fånga sanningen. Det hade han läst någonstans och var det inte så han tänkte tidigare den där kvällen, när det som inte fick ske skedde. Och även om det inte skedde något, så skedde det ju ändå någonting, och vad det än var som inte skedde, skedde även det på något plan. Och allt sker ju av en mening. Jag kommer aldrig att kunna berätta det här, tänker han. Jag kommer inte att bli trodd, även om jag sa precis som det var, för då måste jag även säga allt. Allt vad jag tänkte och tänkte göra; och vad var det egentligen? Allt som jag tänkte. Tänker han.

Mitt i natten skriver han ett tre sidor långt brev som börjar:

Älskade,

jag tänker på dig där du ligger,
varm och mjuk och ljus,
omsluten av nattens mörker

Jag hör dina andetag,
på avstånd
och jag
sträcker ut min hand
i mörkret
och vidrör ditt hår

Jag vill smeka dig
långsamt, oupphörligt,
och viska
att jag saknar dig

Jag saknar dig!

Det är alldeles tyst i huset när han avslutar brevet och skickar iväg det med en knapptryckning. Han är tårögd.

De närmaste dagarna tillbringar han på terrassen, ensam, från morgon till kväll. Han tecknar i blyerts i ett stort block. Han tecknar av bergssluttningen med alla hus som breder ut sig huller om buller. Han försöker återge motivet minutiöst i alla dess detaljer och skiftningar. Han får sitta där och teckna i stort sett ostörd. Vid ett tillfälle kommer en man ut och sätter sig i en stol i andra änden av terrassen. Mannen ser på honom, men säger inte ett ord.
      På den tredje dagen är teckningen färdig. Han signerar den och slår igen blocket.

 

ζ

 

Han går ner till stranden. Han möter en människas blick. Ögonen är mörka, ansiktet fårat. Människan ler inte, men ser inte heller ovänlig ut, snarare lite trött. Det är varmt. Han tar av sig barfota och går i sanden. Måsarna kretsar högt däruppe. Han ser en sista gång ut mot ön, som avtecknar sig som en mörkblå siluett vid horisonten.
     I morgon åker jag, tänker han. Bort från huset, bort från den här staden, bort från det här landet. Hem. Hem till henne. Hon som jag älskar väntar på mig – hon som också älskar mig. Jag ska sluta fly nu. Finns ingenstans att fly, inte så länge man flyr ifrån sig själv. Jag måste hitta mig själv igen. Från den här punkten går resan hemåt. Jag längtar hem.
     Hem till mig själv.

 

 

© 2003–2007 Matti Steiger Lundmark