Tecknandet är centralt för mitt skapande. Ända sedan barnsben har jag trivts bäst med en penna i handen. Jag började tidigt att göra tecknade berättelser i form av serier och små böcker. Det är också serietecknare som inspirerat mig mest genom åren. Framför allt den svenske serietecknaren Joakim Pirinen, mest känd för figuren Socker-Conny, som jag första gången kom i kontakt med i femtonårsåldern, när jag fick den tjocka samlingsvolymen Kvarteret Kniven i mina händer. Pirinen har kommit att betyda oerhört mycket för mig. Jag har starkt tagit intryck av hans särpräglade stil och teknik att med många små streck bygga upp bilden (s.k. skrafferingar) som han i sin tur hämtat från tecknare som Moebius och Robert Crumb. När jag flyttade till Stockholm hösten 1997 slumpade det sig som så att min lägenhet låg i samma kvarter som Pirinen hade sin ateljé. Jag brukade träffa på honom ute på gatan på väg till jobbet. En dag tog jag mod till mig och gick och knackade på hos honom. Med mig hade jag en bild som jag just hade gjort som i mina ögon var uppenbart inspirerad av hans teckningsstil. Vi talades vid länge och väl och vårt samtal kom att handla om förebilder och inspirationskällor. Pirinen berättade om sin stora förebild konstnären Öyvind Fahlström och yttrade de kloka orden: "det viktigaste är ett bra innehåll".

Jag är också övertygad om att innehållet är det viktigaste i ett konstverk och hoppas att mina egna bilder säger andra människor något mer än det rent ytliga. Jag har ett väldigt personligt och känslomässigt förhållande till mina bilder och tycker själv att de till stor del handlar om mig själv, men tycker också att de tar upp allmängiltiga teman som sorg, glädje, humor, allvar, ensamhet och gemenskap.

I många av bilderna finns en gåtfull stillhet eller kanske en stilla gåtfullhet. Där finns många ödsliga landskap, avskalade på detaljer, som kan sägas vara inre eller drömda landskap. Jag har många återkommande element som jag inte alltid varit medveten om när jag har tecknat dem (och vars betydelse och symbolik jag ser många möjliga tolkningar på): hål i marken, små ensamma figurer utan mun, fullmånar och förstås stora svällande organiska former översållade med små streck.

Jag funderar mycket över varifrån bilderna kommer och vad det är jag försöker säga mig själv med dem. Ofta förefaller det mig som om jag omedvetet lagt in väldigt mycket av vad jag tänkt, känt och varit. Bildskapandets terapeutiska verkan går enligt min mening inte att överskatta. Att teckna gör mig helare.

Matti Steiger Lundmark, november 2001